|
Född i Södertälje 1955, bor och arbetar i Stockholm. Sambo, katt, båt och utflugen son. Frilansjournalist/kritiker sedan slutet av 80-talet, sedan 1994 mest för Svenska Dagbladet.
Yes, det är jag som är förebilden till Felix Herngrens Dan Bäckman-figur. Det är en uttjatad story, jag vet, men Herngren har varit bra på att hålla liv i den.
I februari 2006 kunde man i en intervju med Felix Herngren i Nöjesguiden läsa följande:
"Fråga: Hur har Dan Backman-beefen utvecklat sig med åren?
Svar: Han var väldigt taskig, och jag fick ångest och gjorde Dan Bäckman. Han skrev att jag var typ ointelligent och en dålig människa i en recension. Jag hade gjort ett tv-program, en poptimme med GES när de gjorde sin första skiva. Då blev jag ledsen. Man kan skriva att det jag gör är dåligt, men inte att jag är en dålig människa. Min ex-fru kan säga det, men inte han. Efter det började vi köra Dan Bäckman på smala klubbar som Tommy (förlagan till ZTV:s Tommy på duken), och efter ytterligare ett par år hos Luuk. Då var han väl redan rätt sur. Sedan när jag hörde att han skulle vara med på den stora melodifestivalen i Globen, då fick han en namnskylt där det stod "Dan Bäckman". Och det gick inte att ändra för det var sådant jävla säkerhetspådrag. Så han gick runt i två dagar i Globen med den där... Det måste ju vara den ultimata förnedringen. Där någonstans kände jag att det var 1-1".
Ok. Tilläggas kan att det var jag som berättade Globen-historien för honom! För den som vill veta mer har jag, efter en cv och en skivinköpslista från 1970 (!) bifogat en artikel (1) som publicerades i Svenska Dagbladet 19 februari 1999.
För ordningens skull har jag även bifogat den artikel (2) som fick Felix Herngren att gå i taket (publicerad i Svenska Dagbladets Citybilaga 27 januari 1995).
CV/Dan Backman
Född 1955 i Södertälje. Bor och arbetar i Stockholm.
Skolor: Gerlesborgsskolan, Sthlm 73-74. Birkagården, Sthlm 74-75. Konsthögskolan, Sthlm 75-77, Valand, Göteborg 78-79.
Kurser: Litografi för yrkeskonstnärer, KKV, Göteborg 84. Screentryck för yrkeskonstnärer, KKV, Sthlm 91.
Stipendier: Bildkonstnärsfonden 82-86, 88, 91. Publicistklubben 2002.
Separatutställningar: Galleri Händer, Sthlm 84. Stockholm Mobile, 86. Galleri Offside, Sthlm 90. Galerie Ann Westin, Sthlm 90.
Utställningar med Maria Wahlström: Galleri Kretsen, Södertälje 1979. Maneten, Göteborg 80. Konsthallen, Lysekil 80. Uddevalla Konsthall, 80. Galleri Händer, Sthlm 81 & 86. Norköpings konstmuseum, 82. Galleri 54, Göteborg 83. Bildgalleriet, Varberg 84. Södertälje Konsthall, 85.
Utställning med Johan Fowelin: Galleri Kretsen, Södertälje 92.
Utställning med Ingela Håkansson: Tomelilla Konsthall, 98.
Grupputställningar: Sörmlandssalongen, Södertälje Konsthall, 73. Höstsalongen, Halmstads konstmuseum, 82. Galerie du Nord, Borås 82. Stockholm Mobile, 86. Galerie Rocade, Sthlm 88. 90-talets nyförvärv, Moderna Museet, Sthlm 93, Tänd mörkret, Göteborgs konstmuseum 07.
Offentliga uppdrag: Södertälje sjukhus, 80. Gunnareds sjukhem, Göteborg 81. Daghem, Bollebygd 84. Daghem, Södertälje 85. Butiksskylt, Semilemaka, Sthlm 91.
Offentliga inköp: Statens konstråd, Göteborgs landsting, Södertälje kommun, Norrköpings konstmuseum, Moderna Museet* .
Konstnärliga konsultuppdrag: Brastads vårdcentral (Göteborgs och Bohus läns landsting 84). Lysekils sjukhus (Göteborgs och Bohus läns landsting 85).
Video: Solen går upp, solen går ner, 83-85. Gruppbild 86 och 89 (ingående i ett pågående foto/video-projektet startat 70).
Teatermusik (tillsammans med Tore Persson): De fyra små flickorna, 97 (Trappteatern, regi Ellen Lamm). Faran, 98 (Trappteatern, regi Ellen Lamm).
Spelat med: Motorkultur, Nävgröt, Raj Hymans, Ebbo Pop.
Workshopledning: Konstfack (Grafisk form och illustration, ett flertal under 90-talet. Har även, på uppdrag av professor Tom Hedqvist, medverkat som examinator).
Illustrationsuppdrag för tidningar: Resguide, Nöjesguiden, Svenska Dagbladet, Union, Journalistik, Café, BLM, Moderna Tider. Regelbundna bidrag till Dagens Nyheters kulturredaktion 89 till 93. Expressens kulturredaktion sedan 93.
Kulturjournalistik, konst- och musikkritik: Crossroads (Skandia) 01 och 02. Sthlm art fair (bilaga till Månadsjournalen) 01 och 02. Regelbundna bidrag till Dagens Nyheters kulturredaktion 89 till 93. Nöjesguiden 89 till 91. Fotografisk tidsskrift 91 till 92. Damernas Värld 99 till 01. SAS Inrikesmagasin Upp & Ner 01 till 05. Svenska Dagbladet/City och Svenska Dagbladet sedan 93. Vikarierande redaktör för City vid ett flertal tillfällen. Vikarierande nöjesredaktör (SvD) juni 03 och okt 05 till jun 05.
Medlem i Publicistklubben sedan 99, medlem i Svenska konstkritikerförbundet sedan 98, medlem i Journalistförbundet sedan 04.
Bok: Omslag och medverkan i serieboken Pladask! (redaktörer Ola Åstrand & Christian Cavallin, 83). Svenska idyller, Boken om Anders Olsson (Kartago förlag 2003).
Utställningsuppdrag (sammanställning och hängning): Utställning med reklamprodukter 1950-70 (tillsammans med Johan Fowelin), Sthlm 88. Anders Olsson, De färgstarka bonadernas mästare, Kulturhuset, Sthlm 2003. Anders Olsson, Svenska idyller, Nässjö kulturhus 2005.
Konstguidning: Guidat grupper om 12 personer till New Yorks gallerier och museer (arrangör: Anders Wallins Akvarellresor). Sjudagarsresor genomförda 95, 97, 99, 04.
Anställningar (deltid): Postverket, Sthlm (olika tillfällen 70- och 80-tal). UC/Upplysningscentralen, Sthlm 87 & 88. Record Service, Sthlm 88-95.
*på www.modernamuseet.se kan man se inköpet, klicka på "sök i samlingen" och skriv sedan in mitt namn i sökfältet
Skivlista 1970:
14/1: Bless it´s pointed little head - Jefferson Airplane (Harry Andersson, Södertälje 30:50)
31/1: A psychedelic trip to underground - Blue Cheer, Fugs m.fl. (Gunnars, Södertälje 12:-)
26/2: Morrison hotel - Doors (Udds, Södertälje 31:50)
21/4: Burnt weeny sandwhich - Mothers (Biblioteksbokhandeln, Stockholm 27:-)
29/5: Moondog - Moondog (Harry Andersson, Södertälje)
15/6: Uncle meat - Mothers (Westin & Co, Stockholm 50:-)
17/7: King Kong - Jean-Luc Ponty (Harry Andersson, Södertälje 10:-)
27/8: More - Pink Floyd (Håkan Ekholm)
16/9: Kip of the serenes - Dr. Strangely Strange (Harry Andersson, Södertälje 10:-)
26/10: Atom heart mother - Pink Floyd (Udds, Södertälje 31:50)
24/12: Chunga´s revenge - Frank Zappa (julklapp)
1. Dan & Felix 1999
För många år sedan, 27 januari 1995 närmare bestämt, skrev jag en artikel i City om lanseringen av GES (Glenmark, Eriksson och Strömstedt). En sedvanligt råkommersiell lansering som föranledde några funderingar kring förhållandet musikindustri-media.
Som en viktig del av lanseringen ingick en film som, till skivbolagets stora glädje, visades i STV1 dagen före skivsläppet. Filmen, som enligt mitt förmenande dessutom var riktigt usel, var gjord av Felix Herngren, vid tidpunkten en tämligen okänd bror till Måns Herngren.
Min tveksamhet till filmen och Herngrens vid den tiden taffliga ståuppande i ZTV fick mig att i artikeln kalla honom ”extremt obegåvad”. Felix Herngren reagerade snabbt och skapade, som en slags hämnd, den misslyckade kulturjournalisten Dan Bäckman.
För att nysta upp alla trådar träffade jag Felix Herngren över en frukostbuffé. Vi var nästan ensamma i den stora lokalen mitt inne i Stockholm och så fort vi satt oss ned - med kaffe, thé, youghurt och bröd - förde jag City-artikeln på tal.
Du blev väldigt störd av min kritik.
- Jag kommer inte ihåg exakt vad du skrev men jag minns att den var osaklig. Det kändes som att du egentligen var arg på att GES hade fått gratis reklamtid i SVT men välte över det på mig. Det kändes djävligt klantigt och orättvist eftersom jag tyckte att det var ett väldigt bra teveprogram och rätt nyskapande i sin form. När jag sedan hörde av en gemensam bekant att du typ sagt ”det var inte så illa menat”, ja, då kände jag bara ”det här är ett fullständigt ufo”. Detta, tillsammans med en obegriplig text om en konstutställning du skrivit, gav inspiration till figuren Dan Bäckman.
Det blev en gruvlig hämnd.
- Ja, det kan man väl säga. Tankarna på en ny karaktär föll också samman med en sketch som Fredrik Lindström hade skrivit, där en poet kommer till en förläggare och blir totalt sågad.
När var detta?
- Jag kommer inte riktigt ihåg. Men det måste vara någon gång under 1995, när vi gjorde sketch-serien Tommy på ZTV. Sedan var han med lite när vi gjorde showen Stockholm på Berns. Det måste ha varit 1996. Efter det låg han i malpåse fram till hösten 1998 då vi bytte ut Papi Raul i Sen kväll med Luuk.
Okey, låt oss gå tillbaka till påståendet att jag var helt oförstående till att du skulle kunna ta illa upp av min kritik. Bortsett från att jag faktiskt inte känner igen formuleringen så vill jag förklara mig lite. När jag skrev att du var ”extremt obegåvad” var det överdrivet på samma sätt som när du gör ståuppkomik.
- Men varför gör man det när man skriver en recension? Varför överdriver man för att få en svängig artikel?
Självklart är det diskutabelt att ta till så kraftfulla uttryck, men jag tyckte faktiskt filmen var riktigt dålig och jag var inte imponerad av dina grejor i ZTV heller, så helt grundlöst var det inte. Dessutom tycker jag att det är okey att vara hård mot de hårda.
- (skratt) Du menar för att jag håller på med ståupp och hoppar på folk och så?
Absolut. Men, om vi säger så här, tiden har gått och du har blivit mycket bättre. Idag kan jag ju inte säga annat än att Dan Bäckman stundtals är lysande.
- Tack. Kul.
Uppenbarligen är han inte formad efter min person, snarare den bild du fick av mig.
- Nej, det är plockat från Barnekow och andra jag sett på TV och deras sätt att förhålla sig till konst.
Några fler konkreta namn?
- Namnet sammanfaller ju med Eva Beckman. Men jag kan respektera och tycka om både hennes och Barnekows grejor.
Hur bra koll har du själv på de kulturpersonligheter som du namedroppar?
- En kille som heter Lasse Sundholm skriver de flesta manusen. Vissa namn flyger bara in i mig under inspelningen och Kristian Luuk och John Norling skjutsar in små namn. Som det här med Mago. Kristian Luuk satt och läste en Hänt Extra och tyckte ”hörrudu, Mago är kul att namedroppa”. Jag har sett honom glida runt på Östermalm med små Östermalmshallen-påsar, en liten kort och tjock fjolla med grått hår. Han är fantastisk.
Bortsett från att du i Centrum påstod dig ha knullat med Mats Gellerfeldt, som ju skriver på Svenska Dagbladets kultursidor, är det nästan bara namn från Dagens Nyheters kulturredaktion som förekommer. Är du medveten om det?
- (skratt) Oj, jobbar Gellerfeldt på Svenskan? Jag visste inte det, jag har bara sett honom i tevesoffor. Jag läser mest DN:s kultursidor och där finns Birgit Munkhammar och alla de där. Men jag har hört att de inte förstår någonting. De förstår inte ens vad det är som är roligt. De ser det bara som ett dåligt kulturinslag.
Både Papi Raul och Dan Bäckman är självupptagna, elaka och sadistiska.
- Ja, det stämmer nog. Det finns många som tycker att min generation komiker är väldigt opolitiska och bara flamsar runt men jag tycker att det är roligare att porträttera människotyper som jag tycker är jobbiga än politiker. Vaktmästaren eller han i ICA, småchefer som lever i en trångsynt värld och som har väldigt svårt att acceptera andra människor. De tycker jag är roliga att driva med.
Det brukar vara så att den som på ytan verkar hård egentligen är mjuk inuti. Är du själv en snäll kille?
- (skratt) Det finns säkert folk som tycker jag är elak. Du själv till exempel. Men jag försöker vara sjysst. Jag tycker det är en viktig egenskap att vara ödmjuk och hålla ögon och öron öppna för andra människors åsikter.
Som Dan Bäckman blir du lätt plump. Personligen skulle jag föredra att du slutade i tid, innan du går över gränsen.
- Det där är ju en smaksak. Jag kan tycka att jag fegar ibland. Humor är subjektivt, det handlar om var ens egna gränser ligger. Många gamla tanter tycker att jag är det värsta som finns, även unga människor som inte förstår hur jag kan nämna könsord och sådant. Men du tycker alltså att jag går för långt, att jag tjatar om grejor en gång för mycket?
Ja ibland. Man kan sabba själva poängen genom att ta om den två, tre gånger.
- Det är ju alltid snyggast om man gör en kort vända och sedan går på nästa. Ja, det är något att tänka på.
Hur känns det att vara hjälte för en massa killar mellan låt oss säga tretton till nitton år?
- (skruvar på sig) Jag tror att Dan Bäckman har en lite äldre målgrupp än Raul. De yngre kan ju inte hänga med bland alla namn jag droppar.
Det finns många vuxna som inte heller hänger med men som ändå tycks skratta gott.
- När man droppar namnn som Bergman och Sven Nykvist hänger nog de flesta med.
Känner du att du har ett ansvar gentemot dina yngre beundrare? Jag tänker på att det du säger får stor genomslagskraft.
- När jag gör intervjuer är det jätteviktigt att inte gå ut och säga att knark är okey och sådant. Det är viktigt att vara tydlig och förmedla ”bra” åsikter. När det gäller Raul har vi ofta haft ett problem med hans oförstående attityd gentemot andra kulturer, att han tycker att svarta människor är väldigt märkliga. Där har vi valt att inte dra i de trissorna. Det är djävligt farligt om folk får för sig att det är ballt att tycka så.
Jag tycker att Papi Raul och Dan Bäckman står väldigt nära varandra. Ibland när jag ser Bäckman känns det som att Raul bara bytt yrke.
- (skratt) Nja, jag tycker att det är ganska stor skillnad på dem. Sedan är det kanske så att min humor är ganska smal, så därför kan de där gubbarna ligga nära varandra.
Du har inte svårt att hålla isär dem?
- Nej inte alls. Tvärtom har jag svårt att växla mellan dem. Raul känner jag ju bättre än Bäckman.
Har du svårt att hålla dem från dig själv?
- Nej, det är inte så att ”hjälp nu blir jag Raul”. Absolut inte. Jag ser det som ett jobb.
Händer det mycket när du tar på dig Bäckman-peruken?
- Ja, ibland blir jag förvånad över mig själv. Speciellt med Raul som bara drar iväg ibland. Det är lite fascinerande.
Slutligen: hur lång tid har Dan Bäckman kvar att leva?
- Jag tror att Sen kväll med Luuk fortsätter i höst och då kan jag tänka mig att göra en säsong till. Men sedan vet jag inte. Jag skulle vilja göra en turné, kanske nästa år, med Raul och Bäckman. Det vore kul om han fick förverkliga sina scendrömmar.
© Dan Backman
2. Dans kritik av Felix 1995
Popmusik handlar inte bara om musik. Till stor del handlar det om marknadsföring, om hur man på effektivast tänkbara sätt säljer gammal uppvärmd gröt till så många som möjligt. Eller, på mer affärsmässigt korrekt svenska: hur man maximerar antalet sålda enheter.>br> I fallet Glenmark/Eriksson/Strömstedt har allt gått som på räls. Av tre hyfsat folkkära popstjärnor har skapats en riktig guldtrio. En vinnartrio som kommer ge sina upphovsmän, och folket runtomkring, rejäla lönepåslag. Ett koncept som i sin balanserat vardagliga/glittrande/ironiska mix lätt som en plätt glider in i svenska vardagsrum. Från Ystad till Haparanda.
Som en musikalisk motsvarighet till Det kommer mera och Fångarna på fortet ger de Trollhätteborna den sorts stimulans en charterresa eller ett besök på McDonalds kan ge. Snabbt ut och snabbt in, livet är inte långt och ingen förstår vad det går ut på i alla fall...
Med detta vill jag inte påsta att trion Glenmark/Eriksson/Strömstedt skulle vara någon skrivbordsprodukt. Tvärtom är jag övertygad om att Anders, Orup och Niklas gjort sitt bästa och haft jättekul när de klippt och klistrat ihop sina schlagerlåtar (för nog handlar det om stölder, både från sig själva och andra) Samtidigt måste de vara medvetna om den inbyggda potentialen i konstelationen; genom en smidig fusion höjs allas enskilda aktier och rätt förvaltat kan var och en gå vidare i sina respektive solokarriärer - populärare än någonsin!
När det gäller marknadsföring kan man tänka sig att dessa tre stadgade familjeförsörjare skulle klara sig utan massiva kampanjer. Att de, så att säga, skulle sälja sig själva. Sanningen är emellertid att inget säljer av sig själv. I fallet med väletablerade artister handlar det dock mer om ett sofistikerat samspel mellan bransch och media än vulgära övertalningar. Kvälls- och veckopress, kommersiella radio- och TV-kanaler inser lätt den kommersiella potentialen och hakar på utan att skivbolagen behöver anstränga sig särskilt mycket.
Enligt Helene Wigren på Warner är det tvärtom så att man tackat nej till olika erbjudanden om mediaexponering.
- Kvällstidningarna har varit på oss hela tiden, säger hon och får trion att framstå som årets sensation.
På frågan om hur man lyckats placera ett entimmes program på TV dagen före skivsläppet svarar hon att det "bara blivit så".
- Efter VM-videon ville Wegelius Television göra en film om trion. Kanal 1 nappade, vilket naturligtvis var kul.
Oj så bra det kan bli. Exponering i alla tänkbara media utan någon ansträngning. Grattis!
Fast det är klart, fredagens film om de trevliga killarna var ju inte särskilt bra. Tjatig och schizofren i sin ambition att nå ut till alla tänkbara målgrupper; från pensionärer i Karlstad till spädbarn i Sundsvall.
Greppet med att konfrontera killarna med alla möjliga människor blev efter en stund ansträngt och ledde till precis den typ av massmedial overkill man själva förfasat sig över under samtalet med Kerstin Hallert.
Här fick vi träffa de tre små grisarna, som alla var klonade på Bror Duktig och som inte nog ofta kunde poängtera att de minsann var småbarnsföräldrar - som om det vore någon merit, som om det hörde till saken.
Att se killarna, i regi av den extremt obegåvade Felix Herngren, sitta och snacka mat med Calle Butler, MTV med Bo Widerberg, publikkontakt med prästen Lars Kollmar eller ekonomi med bankdirektör Inger Franzén blev rätt snabbt outhärdligt.
Så svenskt, så präktigt, så förutsägbart!
Bäst var det när Niklas Strömstedt satt på sängkanten hos tre unga fans och fick den begåvade frågan "vilken är den sämsta mat du ätit". Då blev plötsligt allt på riktigt och inte så där tillrättalagt och missuppfattat politiskt korrekt. Bra var det också när Orup, till Lars Forsells oerhörda förvåning, tillstod att han inte kände till Thomas Tranströmer - den grabben har charm, helt klart! Att sedan, mitt i allt detta, utsättas för inklippta konsertbilder blev liksom för mycket.
Utspökade i konstiga silkiga och pastelliga pyjamser gjorde alla tre allt för att visa att det bara var på låtsas; "vi älskar att vara popstjärnor men vi vet att vi är för gamla och ohippa och att vi är småbarnsföräldrar men av någon konstig anledning är vi ändå popstjärnor på riktigt och det tycker vi är kul så nu tar vi på oss lackkläderna och förnedrar oss ordentligt".
Ungefär så kändes det när Felix Herngren försökt skapa pop-TV, Eurovisionsschlager och All you need is love-stämning när det faktiskt bara handlade om några helt vanliga sångare och några helt vanliga popsånger. För att det rör sig om lättviktig för-stunden-pop tycks de flesta vara ense om, även om Måns Ivarsson i Expressen dristar sig till att utdela fyra getingar. (Expressen har för övrigt sugit det mesta ur karamellen med artiklar om hur Lars Lindström förutspått den kommande supergruppen. Snyggt jobbat, Lars!).
Aftonbladet har inte varit mycket sämre men kontrar med en något mer distansierad hållning. I lördagens tidning tillåts Orup konstatera att "vi är inte bara ena jävlar på kärlek, vi är tre jävlar på PR också".
Konserten på Cirkus var, enligt Helene Wigren på Warner, endast för speciellt inbjudna och inte för media. Att både Aftonbladet och Expressen var där förklarar hon med att de listade ut det på egen hand. Hur som helst resulterade detta i finfina artiklar.
Ja, ja, nu har vi dem här, vare sig vi vill det eller ej. Rälsen är utlagd, av media och bransch i ohelig allians. Allt är upplagt för en rejäl succé och skulle det floppa är det antagligen fel på publiken, inte produkten.
Blir någon förvånad om Magnus Uggla följer med på sommarens turné?
© Dan Backman